HINDRAR KORANEN MUSLIMER ATT TA LÅN, FÖRSÄKRINGAR & STUDIEMEDEL ?

Svaret är att det är fullt möjligt att ta studiemedel och banklån men ibland måste det ske på andra villkor. 

"Riba är Haram i Islam" Vad innebär detta ? Låt oss börja med att definiera några begrepp. I Islam skiljer man mellan ”Halal” och ”Haram”. Ordet Halal betyder på arabiska ”det som Gud har tillåtit”, detta innebär att ingen annan kan förbjuda det. Haram, däremot, betyder ”det som Gud har förbjudit”, och då kan alltså ingen annan tillåta det. Ordet ”Riba” betyder ”ökning” och används bl. a för att beteckna räntan på lån. Således kan vi kort säga att Riba är Haram i Islam”. Det betyder att ”Gud har förbjudit räntan i Islam”. Men kan man beteckna varje ökning som Riba ?

Ränta (Riba) är en form av ocker inom islam som förbjuder sina troende både att ta ut och att betala ränta. Dessutom anser många muslimer att det inte är förenligt med religionen att teckna frivilliga försäkringar. Lån och sparande måste därför vara räntefritt. Muslimska banker tar i stället ut avgifter.

Bilfirmor nappar på samma idé. Volkswagen förbereder en riktad kampanj i Kista, Stockholm, där konsumenten ska erbjudas räntefria billån. I stället tas en avbetalningsavgift ut. Tanken är främst att locka muslimska konsumenter.

Tidigare har Toyota vid förfrågan gjort ett sådant upplägg i enskilda fall.

Folksam vill utveckla lån och sparande speciellt för troende muslimer. Diskussioner pågår om att erbjuda särskilda banktjänster tillsammans med Ikanobanken.

Sedan 2003 erbjuder Folksam ett särskilt försäkringspaket för muslimer

- Det har blivit en jätteframgång. Jag är förvånad att det inte råder någon konkurrens alls om den här gruppen, säger Mikael Petersson på Folksam i Malmö.
Han har varit med om att utveckla både paketet och bolagets flerspråkiga kundservice, som startade år 2002 och har 70 procent så många samtal som sin svenskspråkiga motsvarighet, skriver Maria Sköld i sin artikel i GP. Nu funderar bolaget över nya möjligheter att erbjuda räntefria lån och räntefritt sparande som kan locka muslimer. Diskussioner förs med Ikanobanken, som Folksam redan har annat samarbete med.

- Vi tror väldigt mycket på det här. Men i branschen verkar det finnas många fördomar om att invandrare inte försäkrar sig eller att de har väldigt låg köpkraft, säger Mikael Petersson.

Konsten att kalla ränta för avgift. I sin artikel intervjuar Maria Sköld Niklas Larsson, chef för Ikanobankens affärsområde bank som bekräftar att en dialog pågår. Men än är ingenting bestämt. Tidigast i slutet av nästa år tror Niklas Larsson att arbetet kommer att vara färdigt. Det gäller att hitta en metod för banken att ta ut rimliga avgifter på ett sådant sätt att kunden inte uppfattar det som ränta.
- Vi ser en affärspotential här och vill gärna vara med. Men naturligtvis måste vi värdera både möjligheter och risker. Dessutom måste vi titta mer på storleken på målgruppen och hur finansiellt intressant den är, säger Niklas Larsson.

Abdullah Salah från den föreningen Sveriges Muslimska Råd (SMR) arbetar även med ett projekt för muslimska företagare och han ser ett klart behov.
- Det här är en väldigt viktig fråga. För många handlar det om i fall de ska lyckas starta företag. Andra skulle exempelvis behöva låna pengar till en bostad, säger han.

Abdullah Salah betonar att ränteförbudet inte är absolut, det är möjligt att göra undantag om det exempelvis är nödvändigt att ta studielån för att kunna studera. Även studier är påbjudet (Halal) inom islam. Han ser också hur många muslimer som anpassar sin religiösa tolkning efter vad som är möjligt i det samhälle där de lever.
- Det måste man ju göra. Men jag tror att många muslimer skulle byta till ett muslimskt alternativ om det fanns. Därför förstår jag inte varför inte bankerna ser möjligheterna, säger han.

  

"Men om ni ångrar vad ni har gjort har ni rätt att återfå ert kapital ; Gör inte orätt [genom att be mer än det ], så blir ni inte orätt bemöta [genom att få mindre tillbaka .] ”[Surah Al-baqarah 2:279]"

SKA MUSLIMER FÅ BE PÅ ARBETSTID ?

För ett tag sedan fick jag en fråga från en kommun som ville veta hur man skulle lösa "problemet" med att be på arbetstid.

Enligt mig är det vissa saker som är viktigt att vi tänker på då vi numera är och kommer att vara "sambor" i det svenska samhället.
För det första handlar det om att våga diskutera dylika frågeställningar och få lov att ha olika åsikter.
För det andra handlar det om att vi måste ha kunskap om varandras kultur och värderingar.

I det sistnämnda fallet så gäller följande för muslimers bönestunder. Man ber 5 gånger per dag, den första gången då solen går upp och den sista gången då solen går ner och däremellan 3 gånger. Om man då som muslim bor i Sverige är det självklart en omöjlighet under delar av året att följa solen. Vad man då brukar göra är att hitta en annan lösning dvs i detta fall följa tiderna från Saudi Arabien och Mecka.

När det gäller att fördela de 3 gångerna under dagen så är det ok att samla ihop dem till kvällen om man inte skulle ha möjlighet under dagen.

För min del tycker jag att det är viktigt att vi tar hänsyn till varandra och efter vad jag erfarit så är det viktigt för människor runt om i världen och speciellt i Sverige att det är lika för alla. Det är en princip som gör att vårt samboende fungerar bättre. Denna princip gäller ju då även i vilken utsträckning man får lov att gå i från sina arbetsuppgifter för att äta, röka eller be.

Så lösningen på frågan om muslimer får be på arbetstid handlar om att sätta upp lika regler för alla. Exempelvis att få lov att få ifrån sina arbetsuppgifter 5 minuter per timmer för att röka, be eller gå ut en runda. Om man vill tillåta muslimer att gå till moskén på fredag eftermiddag så bör alla anställda ha rätt till en ledig fredag eftermiddag.

Nästa fråga som uppkommer är då var ska man kunna genomföra sin bön ? I arabvärlden är det inga problem för det mesta hittar man egna lösningar på det. Jag har sett de som ber på sitt kontor, på toaletten eller i något avskilt hörn i någon lokal. Så länge man känner att det är något naturligt som ingen reagerar på så är det inget som ställer till problem.
 

SKA MAN REAGERA NÄR EN UNG KVINNA PLÖTSLIGT BÖRJAR BÄRA SLÖJA ?

I veckan hade jag föreläsning i en KomVux skola där vi hade en hel del intressanta diskussioner under eftermiddagen. På mina föreläsningar är alltid förmiddagen ganska fullpackad med information som underlag för workshopen på eftermiddagen.

Så i veckans workshop diskuterade vi varför vissa kulturer alltid försöker "tjata" sig till mer fördelar än vad andra får. "Jag hade tillåtit en elev att få extra ledigt på några veckor för att åka till sitt hemland, när han kom tillbaks försökte han få ännu mer ledighet. Då exploderade jag."

Ovan är bra exempel på vad som händer då den svenska platta maktstrukturen möter en mer hierarkisk maktstruktur. Vi diskuterade hur man kan sätta gränser och att det som är viktigt i användandet av sin tvärkulturella kompetens är att man kan se på sig själv och sina egna värderingar för att kunna förstå hur den andra kulturen ser på oss. I detta fall blir det tydligt att den svenska kulturen kan ge otydliga signaler och därför utnyttjar andra kulturen denna otydlighet tills tydliga konsekvenser eller gränser sätts. Många av lärarna tyckte att det var en bra idé att sitta ner tillsammans och diskutera hur man kan agera i olika situationer för att prova olika handlingsalternativ. En "trial and error process" som är grunden i just den tvärkulturella kompetens processen.

"Hur gör man om man ser att en ung kvinna tagit på sig slöjan och man misstänker att det är påtvingat? Var en annan frågeställning som togs upp till diskussion. Detta är en fråga som jag ofta möter eftersom man i de flesta fall utgår från att kvinnor i den muslimska världen inte väljer att ta på sig slöjan utan tvingas till det. För att förstå bakgrunden så är koranen svårtolkad i detta fall och du får lika många olika svar som du frågar muslimer om hur och om man bär slöja. Vad alla muslimer är överens om är att burk och niqab inte är religion utan kultur.

Jag brukar berätta om Tunisien och hur Ben Ali förbjöd slöjan och strängt bevakade moskéerna för att på så vis få bukt på extremism. Denna åtgärd resulterade i att Tunisien var ett lugnt land och att väldigt få kvinnor i Tunisien vågade bära slöja vilket i sin tur resulterade i att många kvinnor kände sig berövade sin rätt att bära slöjan och att utöva religionen. Förbud är aldrig en lösning! En av mina väninnor fick böna och be sin man i flera år innan han accepterade att hon bar slöja. Så för min del tycker jag att bära slöjan borde vara ett naturligt inslag i ett mångkulturellt Sverige som ifrågasätts lika lite som hur eller varför man bär en keps. Det går mode i allt, även i hur man bär sin slöja. En del klär sig i tajta jeans och urringade tröjor samtidigt som man täcker sitt hår med en slöja andra anser att man inte ska visa sina kvinnliga former och klär sig i döljande kläder osv.

 En av lärarna berättade en historia från en tidigare anställning där rektorn accepterade förfrågan från en somalisk elev (som var talesman för en grupp somalier)om att de kvinnliga eleverna inte skulle få gå i samma klass. Efter ett tag uppstod det komplikationer och han ändrade beslutet varpå eleven återkom med begäran att om man nu inte fick lov att dela upp kvinnor och män så skulle i alla fall kvinnorna sitta längst bak i salen bakom ett skynke, vilket rektorn accepterade. Efter inte så länge blev det stora protester bland lärarna som tyckte det var underligt att undervisa en grupp elever som de inte såg. Frågeställningen gick vidare tills en muslimsk kvinna från en annan klass en dag hörde talas om historien och gick in i klassen och satte sig bland männen och uttryckte förfäran över vad rektorn gick med på.

Det är viktigt att i dessa sammanhang ha klart för sig vad som vi i det svenska samhället står för och inte kan eller vill ge vika på det samtidigt som man bör känna till att dylika beteende kommer från länder som följer sharia lagarna. De länder som följer sharia lagarna anser att kvinnan är mindre värd än män och frågan blir här kan vi acceptera det i våra skolor ?

I vår diskussion kring ämnet tog en av grupperna upp att de hade filosoferat kring hur skalorna för sanning och lögn och för att vara snäll och sträng ser ut. Den senare skalan togs upp i ovan beskrivna fall där det konstaterades att om man är för snäll så hjälper man ingen utan snarare tvärtom man förlänger och kanske t o m i vissa fall omöjliggör integration. Det är också viktigt att veta att om man accepterar dylika beteenden så stjälper man muslimska kvinnors kamp i arabvärlden om lika rättigheter. Samtidigt som man bör veta att det finns många inflytelse rika kvinnor i arabvärlden som kämpat sig fram och som säkert skulle förfäras över att Sverige går med på ett dylikt beteende.

BLIR JAG INTEGRERAD FÖRST NÄR JAG HAR ETT JOBB ?

Några av de politiska partierna har som integrationsstrategi - Arbete innebär integration ! I detta sammanhang så började jag fundera på när jag egentligen blev integrerad i den tunisisk/arabiska kulturen? Kan man egentligen säga att man blir integrerad ? Är det inte så att man snarare känner sig integrerad ? Jag menar efter hand har man ju "koll" på koderna i den nya kulturen och känner sig hemmastadd och helt enkelt bara mår bra och fungerar i vardagen.

Det är just det som stör mig med debatten eftersom jag frågar mig om man måste ha ett jobb för att vara integrerad och om jobbet i sig är som ett trollspö? Du har ett jobb och så plötsligt är du integrerad. Så bekvämt egentligen jag menar räcker det med att få ett jobb för att integrera sig i en ny kultur ? Sedan undrar jag om det är så att det bara är så där enkelt att klara av att arbeta i en ny kultur ? För min del kände jag mig 100% integrerad i Tunisien, det kändes som om jag hade en fot här och en fot där MEN ändå hade jag svårt för att anpassa mig till en helt tunisisk arbetsmiljö. Är jag inte integrerad då eller ?

Jag ställer mig en hel del frågor om min egen integration i det tunisiska samhället efter att ha återkommit till Sverige. Jag följer debatten i svensk media och undrar om jag någonsin var integrerad i Tunisien och om jag nu egentligen är återintegrerad i det svenska samhället? Var är jag egentligen mest integrerad? Så vad betyder det egentligen att vara eller bli integrerad och vad innebär integrationsprocessen ?

Jag slog upp integrerad och integration och fick lite olika infallsvinklar i Wikipedia t.ex stod det: I samhällsvetenskaper och politisk debatt brukas begreppet integration användas för att beteckna en förening av skilda delar till en större helhet. Ordet kan användas för att beteckna ett önskat mål eller tillstånd av enhet som man vill nå, men även de processer som kan leda till målet.

Det skulle då innebära att jag var en skild del i den större helheten dvs den tunisiska kulturen och att jag skulle förenas med helheten. Men vad innebär det egentligen att man förenas med helheten ?  Förenas alla på samma sätt med helheten och ska man ta bort all sin egen kultur för att kunna förenas med helheten. Frågan här är ju också vad innebär egentligen förenas ?

Jag slog upp lite synonymer till förenas: sammanföra, sammansmälta, para ihop, införliva, sammanbinda, anknyta var några av dem. För min del så känns det som om jag har sammansmält i bägge kulturerna i min själ och att jag inte riktigt vet vad som är det svenska och tunisiska i mig längre. Samtidigt som jag har kvar delar av det svenska som är så djupt rotade i mitt sinne att det sitter där som en reflex utan att jag tänker på det. Den här reflexen kan än idag efter över 20 år i Tunisien ställa till kulturkrockar i min samvaro med tunisier och då även med mina barn.

Gotlands läns länsstyrelse skriver så här: Integration handlar om att känna sig delaktig i samhället. Alla människor behöver en plats i samhällsgemenskapen. Integration förutsätter ömsesidig respekt och förståelse mellan människor samt kunskap om varandras kultur, synsätt och samhälle. Integration medför jämlikhet och bättre samförstånd. Ett samhälle med god integration måste ses som en tillgång för idérikedom, inspiration och tillväxt där alla medborgare ska ha lika möjligheter till delaktighet i samhällslivet. Att integreras i ett samhälle innebär inte, att man för att bli accepterad ska ge upp sin kulturella särart, sitt ursprung eller sitt sätt att vara. 

I det här kan jag känna igen mig för att känna sig delaktig och att inte behöva ge upp sitt kulturella ursprung är viktigt. Det skulle vara konstigt om jag helt plötsligt inte kunde identifiera mig med den svenska kulturen längre, eller hur? Samtidigt är det här med ömsesidig respekt mycket viktigt. Jag kände att jag fick total respekt för mig, min kultur och personlighet i Tunisien. Jag och min bakgrund ansågs som en tillgång i både affärs-, familj- och samhällsliv. Frågan är om det är detsamma här i Sverige.

Däremot är det här med att lära sig varandras kulturer kanske lite av en överkurs, för i sanningens namn handlar det mest om att jag skulle lära mig de tunisiska koderna. Å andra sidan om vi i det svenska samhället är villiga att försöka förstå andras kulturer, så kanske det blir enklare att acceptera de för oss så annorlunda kulturerna som numera omger oss i vardagen. Vi kan då se det positiva i det precis som tunisierna såg det positiva i att förstå mig. Troligen är det så att det här är just kärnpunkten i integration, att känna sig accepterad, respekterad och att inte känna sig utesluten utan att få lov att vara den man är samtidigt som man själv försöker smälta in och förstå de nya koderna. Det handlar alltså inte om att ge upp sig själv utan att förstå sig själv och sin egen kultur för att på så vis förstå vad andra ser då de ser mitt beteende. Till slut klarar man av att se saker ur flera perspektiv och även förstå andras beteende ur deras synvinkel.

När jag är ute och föreläser om just integration och tvärkulturell kompetens runt om i Svedala          (se innehåll på min hemsida Xena Consulting) så frågar jag ofta medverkande deltagare från andra kulturer (som pratar perfekt svenska och som arbetar i det svenska samhället sedan många år tillbaks) följande fråga: Hur många svenska vänner umgås du med på din fritid ? Svaret blir alltför ofta - ingen! Förutom då jag var i Sandviken, konstigt, absolut men sant. Vad gör de i Sandviken som vi inte gör i övriga Sverige?

För min del tror jag att man bör skilja på att vara integrerad och att vara anpassad. Är jag anpassad jobbar jag och talar språket men förstår inte koderna och känner mig inte som både och. Jag har bara kvar min ursprungsidentitet och har inte klarat av att byta perspektiv och se mig själv, min kultur, värderingar och beteende från andras synvinkel. Problemet här är att på ytan verka jag integrerad men i själva verket har jag bara anpassat mig för att stå ut med livet i den nya konstiga kulturen. Hemma innanför stängda dörrar så slänger jag av mig den nya kulturen och tar på den gamla invanda identiteten, hur fel det än kan bli för mina barn och min omgivning.

Så min fråga här och nu är räcker det att prata om jobb i samhällsdebatten? Nu kommer kruxet jag var hemmafru de först 10 åren i Tunisien. Jag hade den fördelen att få vara hemma och ta hand om mina fyra döttrar. Jag träffade mängder med tunisier i mitt uppdrag som hemmafru. I denna situation måste man ju fråga sig, var det möjligt för mig att integrera mig de första 10 åren utan att ha ett "riktigt" arbete? Eller kunde jag endast anses som integrerad då jag började arbeta? För det är så jag upplever kontentan av "jobb" som värdemätare av integration. Visst är det viktigt att arbeta men det är inte endast det som avgör om man är integrerad.

För mig har det viktigaste integrationen varit att förstå koderna i bägge kulturerna så att jag kunde känna mig hemma i kropp och själ i båda världarna. En sorts medvetenhet om vem jag är, min kultur i förhållande till den nya så att jag fungerar, känner mig harmonisk och hemma både här och där. Vilket jag gjorde långt innan jag började arbeta på "riktigt". 

Det tog tid, självklart! Det är en process, självklart! Det är svårt, jätte svårt, självklart! Men jag behöver inte ha ett jobb för att klara av integrationsprocessen. Integration och integrationsstrategier behöver handla om så mycket mer i den svenska debatten.

 (Bilden nedan: Min dotter Amina försöker integrera sig i Sverige ;) )

ÄR JAG SVENSK ELLER INTE ?

I DN artikeln "Den leende nationalismen" den 14/12 läser jag att partisekreterare Björn Söder säger att SD anser att samer, kurder och judar kan få leva i Sverige – men att de inte är svenskar. I samma artikel framgår att SD:s huvudmål att "stöpa om Sverige till ett mer nationalistiskt land".

När jag läser detta blir jag orolig och undrar nu om kan jag klassas som svensk eller inte ? Jag skulle vilja be Björn Söder att hjälpa mig att utreda min svenskhet ?

Min Bakgrund: Jag är född av svenska föräldrar i Sverige där jag bott under hela min uppväxt men valde i min ungdom att flytta utomlands, där jag har bott i över 20 år. Är jag då svensk eller tunisisk om jag flyttar tillbaks till Sverige? Har det någon betydelse om jag bott i ett muslimskt eller kristet land? I mitt fall har jag konverterat till islam och är alltså muslim, är jag mindre svensk då eller ?

Jag känner mig både och d.v.s jag känner mig både som kristen och som muslim men även både som svensk och arab, men ibland känner jag mig varken eller, lite konstigt kanske men så är det bara.

Vem ska jag nu vända mig till om jag vill veta om jag ska klassas som svensk ? Vem är det som bedömer min svenskhet? Hur vet jag att dessa "bedömare" är kvalificerade för sin uppgift? Har de gått någon speciell utbildning om ja, i så fall vilken? Att stöpa om Sverige till ett nationalistiskt land menar ni du att kriterierna för svenskhet är religiös, etnisk eller kulturell nationalism? För om ni tar med alla kriterier så skulle ju min svenskhet falla både vad gäller det religiösa och kulturella, eller?

Jag har massor med fler frågor men snälla Björn Söder det känns som brådskande att du hjäper mig att reda ut min svenskhet först.
Detta inlägg var inne i Sydsvenska Dagbladet och  Helsingborgs Dagblad
Läs mer om mina föreläsningar och utbildningar på Xena Consulting.